Lycka är en cola i fickan
Mitt liv har inte varit så händelserikt som ni har märkt. Inte förrens idag.
..
Nyss var jag och Joanna ute och "powerwalkade". Tycker att det gick ganska bra. Jag höll ett bra tempo och Joanna* likaså. Hon brukar annars halka efter mig med ursäkter som att hon måste ta det lugnt för att hon har ont i magen på grund av att hon ätit för många potatisbullar eller att hon bara är trött. Såna dagar känner jag att jag lika gärna hade kunnat gått själv! Vill ju såklart få ut så mycket som möjligt när jag väl rör på mig. Men nu börjar hon att lära sig!
Aja, första halvan av powerwalken handlade om Joannas viktuppgång till 59 kilo. Hon har lagt på sig lilla stumpan. Men det sitter på rumpan gumman så jag tycker att du kan vara lugn. Vi plockade upp Miriam på vägen och fortsatte "powerwalken". Joanna ville svänga förbi Ica. Hon kände som vanligt sug efter mentos och en coca cola. Inte undra på att hon går upp i vikt. Hon bad mig lägga coca colan i min ficka så länge eftersom att min var sååååå stor. Vi fortsatte promenaden och jag skojade om att lycka - ja det vore om Joanna skulle glömma bort att jag hade hennes cola i min ficka. Fick till svars: Mäh, haha, nu kommer jag ju aldrig glömma den. Promenaden fortsatte än en gång. Vi lämnade av Miriam. (Ja, detta kan ha varit den längsta powerwalken i historien. Fyan så jävla lång, men så jävla skön. Jag mår bra av att hålla igång! Ska nog aldrig sluta!). Jag och Joanna skildes åt vid rondellen som vanligt och när jag har kommit fram till min port så slår det mig! Jag har Joannas cola i min ficka! Jag kände lite utav ett lyckorus inombords, men som den fina människan jag är så hade jag inte hjärta till att inte ringa Joanna och berätta om min upptäckt. Självklart så slår tanken mig om att jag kanskeee ska vänta med att ringa, typ sisådär 5 minuter. Joanna skulle då ha hunnit hem till sig och då vara alldeles för utmattad, slö och jävlig för att orka gå heeeeeeela vägen till mig för att hämta colan. Nog för att cola är gott, men det finns gränser även för Joanna. Hursomhelst så ringer jag (nästan) precis på direkten.
-"Joanna, du glömde din cola"
-"Ditt jävla as, du får fan komma hit med den". Hon är typ hemma. Men här sätter jag stopp. Jag vill inte vara Joanna bitch längre, hon ska inte få köra med mig hur som helst! Nej! Vill inte vara hennes lilla trasa som hon spottar på, trampar på, slår på. Jag är också en människa. En människa med känslor. Jag tar ett djupt andetag och tar modet till och säger till Joanna: "Nej, du får faktiskt hämta den själv". Jag andas ut. Joanna svarar med att hon inte orkar hämta den(oväntat? NOT) och så fortsätte hon: "Ditt jävla as, du dricker fan inte upp den". Jag gillar inte när hon svär sådär mot mig. Men jag vet att nu... nu... har jag vunnit. Jag avslutar samtalet med att "Nejdå, det är lugnt jag ska inte dricka upp colan" och vi säger att vi ska höras imorgon.
Nu, efter att ha suttit i mitt rum en liten stund så har jag dock inte kommit på EN enda bra anledning till att inte öppna colaburken. Hon kommer ju ändå inte att dricka upp den ikväll. Jag fantiserar om hur jag öppnar den försiktigt, så försiktigt: Den pyser. Länge. Det är kolsyran som vill ut och långsamt sprider sig doften av färgämnen och aromer till min lilla lilla näsa. Jag tar en klunk och det sparklar sådär härligt i munnen. It feels like I'm in heaven!
Innan jag vet ordet av har nu mina fantasier blivit verklighet och fyfan vad bra jag mår! Med colan i min hand smeker jag mig på magen och lutar mig tillbaka. Och våren har kommit till staden också! Det kan inte bli bättre. Får se om jag kommer ihåg att köpa en ny cola till Joanna imorgon. Måste nog det. Annars vet man inte vad hon kan göra med mig. Så till dig mamma: Ring mig imorgon klockan 5. Om jag inte svarar efter att du har ringt 3 gånger. Då har det fan hänt något. Eller så har jag bara mobilen på ljudlöst. Nu måste jag försöka sova, men bävrar mig för att jag kommer se Joannas ansikte svära åt mig när jag sluter ögonen. Men jag ska övervinna det också. Nu känner jag att jag kan klara allt! Det är jag mot världen!
Over and out!!!
*En människa eller en robot. Oklart.
..
Nyss var jag och Joanna ute och "powerwalkade". Tycker att det gick ganska bra. Jag höll ett bra tempo och Joanna* likaså. Hon brukar annars halka efter mig med ursäkter som att hon måste ta det lugnt för att hon har ont i magen på grund av att hon ätit för många potatisbullar eller att hon bara är trött. Såna dagar känner jag att jag lika gärna hade kunnat gått själv! Vill ju såklart få ut så mycket som möjligt när jag väl rör på mig. Men nu börjar hon att lära sig!
Aja, första halvan av powerwalken handlade om Joannas viktuppgång till 59 kilo. Hon har lagt på sig lilla stumpan. Men det sitter på rumpan gumman så jag tycker att du kan vara lugn. Vi plockade upp Miriam på vägen och fortsatte "powerwalken". Joanna ville svänga förbi Ica. Hon kände som vanligt sug efter mentos och en coca cola. Inte undra på att hon går upp i vikt. Hon bad mig lägga coca colan i min ficka så länge eftersom att min var sååååå stor. Vi fortsatte promenaden och jag skojade om att lycka - ja det vore om Joanna skulle glömma bort att jag hade hennes cola i min ficka. Fick till svars: Mäh, haha, nu kommer jag ju aldrig glömma den. Promenaden fortsatte än en gång. Vi lämnade av Miriam. (Ja, detta kan ha varit den längsta powerwalken i historien. Fyan så jävla lång, men så jävla skön. Jag mår bra av att hålla igång! Ska nog aldrig sluta!). Jag och Joanna skildes åt vid rondellen som vanligt och när jag har kommit fram till min port så slår det mig! Jag har Joannas cola i min ficka! Jag kände lite utav ett lyckorus inombords, men som den fina människan jag är så hade jag inte hjärta till att inte ringa Joanna och berätta om min upptäckt. Självklart så slår tanken mig om att jag kanskeee ska vänta med att ringa, typ sisådär 5 minuter. Joanna skulle då ha hunnit hem till sig och då vara alldeles för utmattad, slö och jävlig för att orka gå heeeeeeela vägen till mig för att hämta colan. Nog för att cola är gott, men det finns gränser även för Joanna. Hursomhelst så ringer jag (nästan) precis på direkten.
-"Joanna, du glömde din cola"
-"Ditt jävla as, du får fan komma hit med den". Hon är typ hemma. Men här sätter jag stopp. Jag vill inte vara Joanna bitch längre, hon ska inte få köra med mig hur som helst! Nej! Vill inte vara hennes lilla trasa som hon spottar på, trampar på, slår på. Jag är också en människa. En människa med känslor. Jag tar ett djupt andetag och tar modet till och säger till Joanna: "Nej, du får faktiskt hämta den själv". Jag andas ut. Joanna svarar med att hon inte orkar hämta den(oväntat? NOT) och så fortsätte hon: "Ditt jävla as, du dricker fan inte upp den". Jag gillar inte när hon svär sådär mot mig. Men jag vet att nu... nu... har jag vunnit. Jag avslutar samtalet med att "Nejdå, det är lugnt jag ska inte dricka upp colan" och vi säger att vi ska höras imorgon.
Nu, efter att ha suttit i mitt rum en liten stund så har jag dock inte kommit på EN enda bra anledning till att inte öppna colaburken. Hon kommer ju ändå inte att dricka upp den ikväll. Jag fantiserar om hur jag öppnar den försiktigt, så försiktigt: Den pyser. Länge. Det är kolsyran som vill ut och långsamt sprider sig doften av färgämnen och aromer till min lilla lilla näsa. Jag tar en klunk och det sparklar sådär härligt i munnen. It feels like I'm in heaven!
Innan jag vet ordet av har nu mina fantasier blivit verklighet och fyfan vad bra jag mår! Med colan i min hand smeker jag mig på magen och lutar mig tillbaka. Och våren har kommit till staden också! Det kan inte bli bättre. Får se om jag kommer ihåg att köpa en ny cola till Joanna imorgon. Måste nog det. Annars vet man inte vad hon kan göra med mig. Så till dig mamma: Ring mig imorgon klockan 5. Om jag inte svarar efter att du har ringt 3 gånger. Då har det fan hänt något. Eller så har jag bara mobilen på ljudlöst. Nu måste jag försöka sova, men bävrar mig för att jag kommer se Joannas ansikte svära åt mig när jag sluter ögonen. Men jag ska övervinna det också. Nu känner jag att jag kan klara allt! Det är jag mot världen!
Over and out!!!
*En människa eller en robot. Oklart.
